Inte så "mainstream"
Första dagen på det nya året. Denna dag får mig att fundera över och analysera mitt liv och hur det hitills har varit. En sak jag har kommit fram till är att jag alltid har följt min egen väg. Jag var under barndommen lite "konstig", eftersom min familj var "konstig". Jag gick aldrig på dagis, min mamma var hemma med oss tills vi började skolan, vi åkte till fjällen på sommaren istället för på vintern (=jättekonstigt! för på sommaren kan man ju inte åka skidor sa folk) eftersom mina föräldrar var stora fan av fjällvandring. Jag gick i en klass där jag egentligen inte passade in eftersom jag inte spelade fotboll eller hade pagé-frisyr. Alla spelade fotboll, men jag tyckte det var skittråkigt, blev medtvingad på fotbollsträning några gången men avskydde det så jag blev ingen långvarig fotbollsspelare. Jag gillade att spela teater och redskapsgymnastik, det var ingen annan jag kände som gjorde det. Jag har alltid haft långt hår och då jag var barn hade jag verkligen jättelångt hår, när alla andra tjejer klippte sig till samma pagé-frisyr så där nån gång under 90-talet så envisades jag fortfarande med att ha mitt lång hår kvar vilket irriterade många. Varje kvartsamtal (som det hette på den tiden) så satt lärarna alltid och gnällde på att jag var så tystlåten och borde ta för mig mer, vad de inte fattade då (som jag hoppas lärare idag ha fått lära sig) är att det är lärarens uppgift att se alla elever och att det är deras jobb att ge individen möjlighet att utvecklas på sitt sätt. Men på den tiden då jag gick i skolan så eftersträvade man att stöpa alla i samma form, och de som inte passade in skulle man ändra på. Idag hoppas jag att samhället är mer högutbildat och påläst och att man ser till individen och att olikheter bara är något positivt och inget som ska motarbetas.
Trotsboken
Sitter o läser i trotsboken, läste ett så bra citat: "..vi kan heller inte göra som andra gör. En del föräldrar kan åka bort en helg näs deras baby är 12 månader. För andra känns det otänkbart att lämna ett barn ens vid 3 år. När ett barn är färdigt att ta ett visst steg känner vi föräldrar bäst. Därför är det ingen idé för utomstående att komma med synpunkter på när barnet ska lämnas till barnvakt, sluta ammas, börja på dagis, börja sova i egen säng och så vidare". Tänk om folk kunde fatta detta. Världen där ute är full av energitjuvar/självutnämda experter/besservissrar.
Frammåtvänd eller ej, det är frågan...
Ja denna ständiga debatt och frammåtvända eller bakåtvända sittdelar på barnvagnen...
Min dotter årker "fortfarande" bakåtvänd, alltså vänd mot mig så vi kan titta på varandra när vi är ute och går. Har fått tips i från andra mammor att vända sittdelen frammåt för att dottern kanske kommer tycka bättre om att åka vagn då. Och så läser man alla dessa larmrapporter om att det absolut inte är bra att ha barnet åkandes frammåt för att det då får för mycket intryck och blir överstimilerade och det sabbar anknytningen då barnet inte kan se föräldrarna. Jag hade innan jag fick barn föreställningen om att mitt barn minsann ska åka vänd mot mig till hon blev i allafall 2 år. Men nu senaste tiden har jag varit lite sugen på att prova frammåtvänt för att se hennes reaktion. Våran bvc sköterska tyckte absolut att vi kunde prova detta, dottern är ju ändå så pass stor nu 1½ år så det skulle inte vara några problem sa hon. Så nu velar jag lite hur jag ska göra.. I dag när vi var på stan så kollade jag in lite andra barnvagnar, många barn åker frammåtvänt såg jag. Fast just en sån här dag då man går i affärer med massor med folk kanske inte är superbra att ha barnet frammåt i vagnen just på grund av alla intryck och stress. Sen så gillar jag ju närheten och att jag kan ha "koll" på henne så hon inte sätter kex etc i halsen osv. Känns även lite läskigt att köra vagnen frammåt med henne sittandes där om det kommer hundar och andra "faror". Våran ena vagn har dock ett "fönster" i sufletten där man kan ha lite koll.
En sån här vagn har vi:
En Emmajunga city cross
Och en sån här:
En Brio sing.
Som jag köpte då dottern var 10 månader för att ha en lite smidigare vagn som tog mindre plats i bagaget men som ändå inte var en sulky, utan jag ville ha dottern vänd mot mig.
Finns ju så otroligt många snygga vagnar/sulkus, jag skulle nog ha kunna ha hur många som hellst (om det inte vore för att de ju kostar en del) Jag har varit emot sånna här frammåtvända vagnar, men nu börjar jag tycka att de är fina. Så kanske lite lägre fram...
Min dotter årker "fortfarande" bakåtvänd, alltså vänd mot mig så vi kan titta på varandra när vi är ute och går. Har fått tips i från andra mammor att vända sittdelen frammåt för att dottern kanske kommer tycka bättre om att åka vagn då. Och så läser man alla dessa larmrapporter om att det absolut inte är bra att ha barnet åkandes frammåt för att det då får för mycket intryck och blir överstimilerade och det sabbar anknytningen då barnet inte kan se föräldrarna. Jag hade innan jag fick barn föreställningen om att mitt barn minsann ska åka vänd mot mig till hon blev i allafall 2 år. Men nu senaste tiden har jag varit lite sugen på att prova frammåtvänt för att se hennes reaktion. Våran bvc sköterska tyckte absolut att vi kunde prova detta, dottern är ju ändå så pass stor nu 1½ år så det skulle inte vara några problem sa hon. Så nu velar jag lite hur jag ska göra.. I dag när vi var på stan så kollade jag in lite andra barnvagnar, många barn åker frammåtvänt såg jag. Fast just en sån här dag då man går i affärer med massor med folk kanske inte är superbra att ha barnet frammåt i vagnen just på grund av alla intryck och stress. Sen så gillar jag ju närheten och att jag kan ha "koll" på henne så hon inte sätter kex etc i halsen osv. Känns även lite läskigt att köra vagnen frammåt med henne sittandes där om det kommer hundar och andra "faror". Våran ena vagn har dock ett "fönster" i sufletten där man kan ha lite koll.
En sån här vagn har vi:
En Emmajunga city cross
Och en sån här:
En Brio sing.
Som jag köpte då dottern var 10 månader för att ha en lite smidigare vagn som tog mindre plats i bagaget men som ändå inte var en sulky, utan jag ville ha dottern vänd mot mig.
Finns ju så otroligt många snygga vagnar/sulkus, jag skulle nog ha kunna ha hur många som hellst (om det inte vore för att de ju kostar en del) Jag har varit emot sånna här frammåtvända vagnar, men nu börjar jag tycka att de är fina. Så kanske lite lägre fram...
Känner mig ledsen...
Enda sedan i början av juli så har a-kassan bråkat med mig. Komplettering på komplettering har de bett om, o jag har gett dem allt! Inga pengar har jag fått än... I måndags begärde de ytterligare kompletteringar, och denna gång papper från 7 år tillbaka!? Så i 3 dar har jag ringt bland annat a-kassa, försäkringskassa, en arbetsgivare jag hade 2004, allt för att skaffa intyg från höger o vänster! Snart begär väl a-kassan födelseattest o betyg från högstadiet också! Idag är även första dagen som sambon börjat jobba igen o jag är mammaledig på halvtid o arbetssökande på halvtid. Detta innebär såklart krångel. Ringt arbetsförmedlingen o hon där gillande inte att vara mammaledig o ville väl påverka mig med detta... Hon på a-kassan verkade sur o frågade om det var en långsiktig eller kortsiktig plan sen sa hon syrligt att detta kan komma att påverka min ersättning. Så totalt oförståendet! Är så trött på att hela tiden behöva försvara att jag vill vara hemma med mitt barn! Känner mig så ledsen...
Villkorslös kärlek...
Man har ingen skyldighet gentemot sina föräldrar. Men som förälder har man en skyldighet gentemot sina barn. Väljer man att "skaffa" barn så är det ett livslångt åtagande där barnets bästa ska komma först. Ett barn existerar för sig egen skull, och inte för någon annans. Kärleken till sitt barn är kravlöst och ska aldrig vara beroende av vad barnet gör. Jag blir så ledsen och upprörd då jag ser destruktiva familjemönster där barnen måste prestera för att få föräldrarnas gillande. Ett barn ska älskas för dess existens och inte för dess prestation!
Man älskar sina barn villkorslöst, så är det bara!
Man älskar sina barn villkorslöst, så är det bara!
Är det bara jag?
Är det bara jag som känner så här?
Överallt tycker jag att man läser om mammor som längtar tillbaka till jobbet, mammor som börjat jobba igen efter mammaledighet och som trivs jättebra. Känns som jag är den enda som vill vara "mammaledig" längre. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden till förra året, då man inte behövde oroa sig, man visste att man skulle vara mammaledig länge. Men nu när dagarna börjar ta slut så kommer stressen krypande. Jag vill inte sätta min dotter på dagis än... Om jag kunde skulle jag vara hemma med henne i alla fall ett år till, hellst tills hon är 3 år. Men det känns som om det är tabu att säga sånt här, känns som man är en bakåtsträvare/hemmafru från 50-talet när man skriver sånt här. Jag vill verkligen inte vara borta från min dotter, jag får ångest bara jag tänker på att lämna henne på ett dagis (och då är ändå min mamma förskollärare!)
Överallt tycker jag att man läser om mammor som längtar tillbaka till jobbet, mammor som börjat jobba igen efter mammaledighet och som trivs jättebra. Känns som jag är den enda som vill vara "mammaledig" längre. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden till förra året, då man inte behövde oroa sig, man visste att man skulle vara mammaledig länge. Men nu när dagarna börjar ta slut så kommer stressen krypande. Jag vill inte sätta min dotter på dagis än... Om jag kunde skulle jag vara hemma med henne i alla fall ett år till, hellst tills hon är 3 år. Men det känns som om det är tabu att säga sånt här, känns som man är en bakåtsträvare/hemmafru från 50-talet när man skriver sånt här. Jag vill verkligen inte vara borta från min dotter, jag får ångest bara jag tänker på att lämna henne på ett dagis (och då är ändå min mamma förskollärare!)
Är det bara jag som känner så här?
Hur?
Hur ska vi kunna lära våra barn vad integritet och självbestämmande är och att det som känns fel ÄR fel, då vuxna hela tiden nonchalerar deras känslor genom att tvinga sig på "Ge nu tant Agda en kram", fast att barnet inte vill.
Hur kan vi tro att ungdomar ska kunna klara av att säga ifrån då de inte vet om deras känslor är "rätt"? Inte konstigt att barn blir förvirrade över vad som är rätt och fel då vi sänder ut dubbla budskap.
Vi försöker förmedla att man ska lita på att det som känns fel är fel, Men åt andra sidan så gör vi ofta helt tvärt om...
Hur kan vi tro att ungdomar ska kunna klara av att säga ifrån då de inte vet om deras känslor är "rätt"? Inte konstigt att barn blir förvirrade över vad som är rätt och fel då vi sänder ut dubbla budskap.
Vi försöker förmedla att man ska lita på att det som känns fel är fel, Men åt andra sidan så gör vi ofta helt tvärt om...
