Är det bara jag?
Är det bara jag som känner så här?
Överallt tycker jag att man läser om mammor som längtar tillbaka till jobbet, mammor som börjat jobba igen efter mammaledighet och som trivs jättebra. Känns som jag är den enda som vill vara "mammaledig" längre. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden till förra året, då man inte behövde oroa sig, man visste att man skulle vara mammaledig länge. Men nu när dagarna börjar ta slut så kommer stressen krypande. Jag vill inte sätta min dotter på dagis än... Om jag kunde skulle jag vara hemma med henne i alla fall ett år till, hellst tills hon är 3 år. Men det känns som om det är tabu att säga sånt här, känns som man är en bakåtsträvare/hemmafru från 50-talet när man skriver sånt här. Jag vill verkligen inte vara borta från min dotter, jag får ångest bara jag tänker på att lämna henne på ett dagis (och då är ändå min mamma förskollärare!)
Överallt tycker jag att man läser om mammor som längtar tillbaka till jobbet, mammor som börjat jobba igen efter mammaledighet och som trivs jättebra. Känns som jag är den enda som vill vara "mammaledig" längre. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden till förra året, då man inte behövde oroa sig, man visste att man skulle vara mammaledig länge. Men nu när dagarna börjar ta slut så kommer stressen krypande. Jag vill inte sätta min dotter på dagis än... Om jag kunde skulle jag vara hemma med henne i alla fall ett år till, hellst tills hon är 3 år. Men det känns som om det är tabu att säga sånt här, känns som man är en bakåtsträvare/hemmafru från 50-talet när man skriver sånt här. Jag vill verkligen inte vara borta från min dotter, jag får ångest bara jag tänker på att lämna henne på ett dagis (och då är ändå min mamma förskollärare!)
Är det bara jag som känner så här?
Kommentarer
Trackback
